1097.jpg

Att höra är passion!

31.03.2010 kl. 13:30
Min nya hörapparat har bokstavligt talat blivit min Passion! Jag, som bara hörde "lite dåligt".


Inte visste jag att jag hörde så dåligt. Det är säkert en kommentar som hörapparatsutprovarna får höra allt som oftast. Jag trodde faktiskt det var något fel på apparaten, att den var för känslig eller så.

Det första jag hörde när jag fick min Passion 440 några veckor före jul var väggklockans tickande, ett ljud jag inte hört på många år. Det lät jättekonstigt och ”fel” på något sätt. Naturligtvis för att det är ett ljud som inte funnits i min ljudvärld.

Sen dess har jag återupptäckt en massa ljud som jag glömt bort. Stickade sockor mot trägolv till exempel, fläktar, eller det krispiga ljudet av att gå i snö. Den första kvällen när jag kom hem med hörapparaten i örat satt jag bara stilla på soffan och lyssnade på alla ljud i huset. Vad jag njöt!

Nu har jag vant mig förstås och kommenterar inte längre alla nya ljud jag hör åt min omgivning, men jag har väldigt svårt att först hur jag faktiskt kunde tycka att jag hörde rätt bra utan hörapparat. Jag klarade ju vardagen ändå, med ett jobb där många människomöten ingår, och ett mycket aktivt fritidsliv. Jag har helt enkelt inte vetat vad jag missat.

Min hörapparat har bokstavligen blivit min Passion nu. Men den tillhörande snygga lilla fjärrkontrollen i svart läderfodral kan jag ställa in comfortprogrammet när det är mycket bakgrundsljud, musikprogrammet när jag ska lyssna på musik, och det allra bästa: Zenprogrammet som spelar lugnande zenmusik när man vill koppla av eller när man ska koncentrera sig på något och inte vill att hjärnan ska ta in alla möjliga andra intryck. Det låter lite flummigt men det fungerar faktiskt! Alla borde kunna koppla på zenmusik då och då.

Det här tenderar att bli en reklamkolumn för en viss hörapparat, men jag har faktiskt inte varit medveten om att man har rätt att önska sig någon annan apparat än den man tydligen automatiskt erbjuds när man får sin remiss från öronpolikliniken. Jag har haft två av den erbjudna sorten under mitt vuxna liv, och ingen av dem har vare sig passat i örat eller fungerat bra. Båda har hamnat i en låda när jag inte orkat försöka vänja mig vid dem längre.

Det är det fenomenala gänget i HiA – hörselskadade i arbetslivet, föreningen som vi grundade förra sommaren, som fått mig att inse att man har all rätt att kräva en apparat eller annat hjälpmedel som verkligen passar en. Det gäller förstås alla, men nu när det talas alltmer om förhöjd pensionsålder och hur vi ska få folk att orka jobba längre, är det förstås också viktigt att alla vi med hörselskador – och vi är inte få, mellan 15 och 20 procent av befolkningen enligt nya siffror – får de hjälpmedel som behövs för att klara och orka med jobbet.

Depressioner, tillbakadragenhet och förtidig pensionering är vanligt bland oss, antagligen i många fall just för att man inte fått eller bett om tillräcklig hjälp. Vi har ju ännu en sådan kultur att man inte ska kräva något för sig själv, utan vara tacksam för det man får, speciellt om det är något som samhället står för.

Men det är ju verkligen slöseri med samhällsresurser att bekosta hörapparater som sedan ligger i lådor. Även om de kanske är billigare än de som verkligen används. Det stötte ju faktiskt inte heller på något som helst hinder när jag googlade hörapparater på nätet och föreslog en som jag tyckte verkade häftig. Jo, den passade bra till min hörselkurva sa försäljaren och några veckor senare fick jag den installerad.

Men märkligt nog är det tydligen man själv som ska ta reda på vad som finns och kräva att få en mer avancerad apparat. Ingen har någonsin frågat mig ens vad jag jobbar med - varken på öronpolikliniken där jag varit stamkund i 25 år, eller på hörselvårdsfirman som tillhandahållit själva hörapparaterna.

När man första gången blir skickad till hörselvårdsfirman har man oftast inget annat val än att förlita sig helt på dem som borde vara experter på hörselvård.

Jag hoppas och tror att det blir bättre, speciellt internet har ju förändrat vår vardag. Nu kan vi själva lätt ta reda på vad som finns på marknaden.

Det ska ju faktiskt  inte behöva ta närmare 25 år som det gjorde för mig att få en hörapparat som fungerar bra. Man kanske klarar sig på något sätt ändå, men varför ska man inte ha rätt till samma möjligheter och livskvalitet som alla andra när det en gång finns hjälpmedel som fungerar?

Man ska inte behöva somna direkt man kommer hem efter jobbet för att det susar i hjärnan av trötthet av att försöka tolka alla ljud, och speciellt tal, i vardagen.

Nu njuter jag ännu mer av teater och musik, nu kan jag intervjua vem som helst igen, nu behöver jag inte längre undvika vissa personer med lågt röstläge, nu kan jag delta i möten och höra också vad folk i publiken säger, nu hänger jag med igen.

Och nu väntar jag ivrigare än vanligt på våren då jag kommer att inte bara se och känna utan också höra hur naturen vaknar till liv igen.


Anne Sjökvist

 Kolumnen har publicerats i hörselförbundets medlemstidning Vi hörs nr 1/2010.

 


 

Anne Sjökvist
Kommentarer (3)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:
Jättebra, det är precis så det är...
Kjelle29.08.10 kl. 13:56
Jag blev så jätteglad när jag läste din positiva text - det finns alltså hopp! Det blir väl aktuellt med hörselhjälpmedel för mig också inom några år, men egentligen vet man ju inte hur dåligt man egentligen hör innan man sitter där med sin passion...
Lindy13.01.11 kl. 15:50
Vad kostade din hörapparat och måste du betala den själv?
nita29.07.11 kl. 18:29